Foto: Socialdemokratisk valgplakat fra 1928
Den russiske invasion af Ukraine og den efterfølgende krig har flyttet rundt på mange historiske og sikkerhedspolitiske brikker, herunder NATOs rolle og funktion. Hvad kommer det til at betyde for et land som Danmark? Hvad kommer der til at betyde for et velfærdssystem som vores? Hvordan kommer forsvars- og sikkerhedspolitik i fremtiden til at præge samfundet? Hvad er svarene? Det var nogle af de spørgsmål, de indbudte politikere skulle tage afsæt i.
Ungsocialdemokrater mod NATO
Men denne valgdebat blev aflyst – ja, fordi der var udskrevet valg! Politikerne skulle ud i valgkampen. Enhedslistens Eva Flyvholm, der ikke stiller op på grund af partiets rotationsregler, var den eneste af de tre, der meldte sig klar til en debat. Så et af foredragene om eftermiddagen blev flyttet til den store festsal på Arbejdermuseet som erstatning.
Interessen for det aktuelle debatemne måtte artiklens forfatter erstatte med et historisk foredrag om unge socialdemokrater mod NATO. Både Socialdemokratiet og ungdomsorganisationen, Danmarks Socialdemokratiske Ungdom, har haft stærke antimilitaristiske perioder. Det var en del af partiets grundlag indtil Første Verdenskrig. Siden var DSU modstander af NATO og USA’s aggressive støtte til militærdiktaturer i perioden fra 1967 til 1990, og USA’s krig i Vietnam.
DSU ville for årtier siden gøre sig uafhængig af moderpartiet. DSU var mod NATO i lang tid. “Krig mod krigen” var de unge socialdemokraters politik. Et større skift sker i midten af 1990’erne, hvor DSU ændrer holdning til at være for NATO. Moderpartiet havde siden 1949 været ivrig tilhænger, da NATO blev dannet.
I mangel af bedre
Interessant med denne proces i et arbejderparti, et socialistisk parti. Samme proces skete med SF, der nu accepterer såvel NATO som ekstrabevillinger på 18 milliarder kroner til oprustning i Danmark – grundet Ukraine-krigen. Mange vil huske dette parti som et fredsparti med slogans som “Afrust vort land” med partistifteren Aksel Larsens portræt. Det er for længst fortid.
Men hvad med Enhedslisten, som artiklens forfatter var spændt på at høre i den planlagte debat på Arbejdermuseet? Debatten, der blev aflyst.
Partiet har siden sin dannelse i 1989 praktiseret en holdning mod krig og vedtaget et program mod NATO. Afghanistan- og Irak-krigene tog Enhedslisten afstand fra og var med i aktiviteterne mod disse krige.
Enhedslisten holdt sig også uden for den brede aftale om at opruste til 2 procent af BNP inden udgangen af 2033, men siden partiets årsmøde i år har der været usikkerhed omkring holdningen til NATO. I den aktuelle valgkamp har politisk ordfører Mai Villadsen udtalt, at Enhedslisten går ind for afrustning – især i fredstid! Partiet nærmest undgår debatten og ønsker ikke spørgsmålet ind i valgkampen. I de mange valgmaterialer findes er emnet stort set fraværende.
Enhedslisten spiller heller ingen rolle i at forsøge på at lave en antikrigs- eller fredsbevægelse eller initiativer, og er fysisk fraværende i de enkelte aktioner, der har været.
Glidebane
Der synes at være en historisk glidebane hos partier med rod i arbejderbevægelsen i at skride til højre og sluge militæret og oprustning, som tiden går, når det brænder på i “det nationale forsvar”. Det er sket gennem årtier for arbejderpartierne med rødder i internationale strømninger, siden man i 1914 stemte for krigsbevillinger op til udbruddet af Første Verdenskrig.
Det er ikke entydigt, men tendensen er klar – med mindre der vedtages helt andre positioner. Enhedslistens årsmøde vedtog tre mere eller mindre selvmodsigende udtalelser om Ukrainekrigen, NATO og sikkerhedspolitiske alternativer. I fraværet af en fredspolitik, en sikkerhedspolitik, blev partiet taget på sengen af den russiske invasion af Ukraine. Man kan kun håbe, at partiet finder sit (gode) ben at stå på, når den brede partidiskussion om sikkerhedspolitik, som også er besluttet, finder sin afslutning.
Vad gör du just nu, Åke – så frågar alltid fejsboken. Jo tack, jag har just skrivit färdigt en diskussionsinledning till Socialistisk Politik:s Samling efter valet, nu på lördag kl 10 – 22, i Solidaritetshuset på Söder i Stockholm.
Kan du inte ta dig dit så kan du läsa redan nu. Varsågod!
Vi har ett nytt läge nu.
Det har vi fått höra om och om igen sedan slutet av februari. Jag håller med om att situationen är ny,
men då tänker jag inte på att Ryssland anfallit Ukraina.
Det nya är att diskussionerna om krig och fred numera måste föras med tanke på den klimatkatastrof som är över oss.
Naturens villkor är inte förhandlingsbara.
Den senaste rapporten från FN:s klimatpanel visar att förändringarna går mycket fortare än någon hittills trott att de skulle göra. Vi måste tvärbromsa – och vi måste göra det nu!
Oljan och kriget är tvillingar. Att stoppa användningen av fossila bränslen – är en aktion för fred.
Uran och krig är tvillingar. Att stoppa kärnkraften – är en aktion för fred. I dag finns bara ett sätt att använda avfall från kärnkraftverken och det är att ladda nya kärnvapen.
Krigsindustrin är en stor del av den skadliga produktion som måste upphöra.
För inte så länge sedan insåg många att vi bor på en planet i djup ekologisk kris.Vi visste att denna kris bestämde hur alla andra kriser skulle hanteras.
Men när Putin startade sin ”specialoperation” i Ukraina,
då skymdes klimatkrisen av röken från de ryska missilerna.
Nu var det krig och då spelar det ingen roll att dieselolja tankas i militärfordon. Den som nu vågade påstå att all militär verksamhet och all vapenproduktion är oförenlig med klimatmålen – pekades ut som en som går Putins ärenden.
Vänsterpartiet tog tillbaka sitt nej till vapenleveranser och röstade för ytterligare militär rustning – upp till de två procent av bruttonationalproduktensom USA begär av sina allierade. I det nya säkerhetspolitiska läget råder en enda, över partigränserna gemensam, sanning: Att mer vapen ger mer trygghet.
Föreställningen att det måste till vapen för att man ska försvara sig är både falsk och farlig. Då väljer man bort att ens försöka med icke-våldsmetoder. Man dras med i krigets logik. Krigandet kräver ständigt större militär kapacitet.
Sverige är bundet till Europeiska Unionens gemensamma utrikespolitik. Sverige har sedan många år egna avtal med USA, bland annat om gemensam militär forskning och utveckling. Vapenproduktionen i Sverige ägs till allra största delen av brittiskt och amerikanskt kapital.
Den goda principen om nationernas självbestämmanderätt kopplas för det mesta ihop med tanken att kriget är det enda sättet att hävda den rätten. Men folkrörelserna har inga vapen att skicka. Den som då inte vill svika dem som drabbas, och som är övertygad om att en angripare bara kan mötas med vapen, försöker då lösa dilemmat genom att be någon imperialistisk makt att gripa in.
Inför Gadaffis hot om våldsorgier i Libyen gav några sitt stöd åt USA:s bombningar och till det svenska flygvapnets medverkan. Några ville att USA och Nato skulle ingripa mot Assads regim i Syrien. I dag ropas det på fler och tyngre vapen till Ukraina.
Men varje skott som avlossas är en spik i mänsklighetens kista, varje stridsflygplan som lämnar marken styr – snabbare än ljudet – bort från klimatmålen.
Klimatrörelse och fredsrörelse kompletterar varandra. Båda behövs och vi måste samarbeta. Och om en facklig länk kunde kopplas till kedjan av freds- och miljögrupper skulle vi ta ett stort steg till den samhällsförändring som måste till – om katastrofen ska avvärjas.
Låt oss ordna massor av mötesplatser, där vi tar del av varandras tankar och där vi smider planer för en annan värld än den vi har nu – som ju allt tydligare visar sig vara omöjlig.
Vi blir klokare och ser klarare om vi tar del av feministernas analys av patriarkatet, av socialisternas analys av kapitalismen och vad ekologerna har att säga om naturen. Vi blir mycket starkare när vi samarbetar med likasinnade i hela världen.
En bredare fredsrörelse kan byggas kring följande punkter:
• Kriget i Ukraina måste få ett slut. Ryssland måste ta hem sina trupper.
• De ryssar som lämnar sitt land för att slippa delta i kriget
måste tas emot med öppna armar.
• Samarbetet med och stödet till demokratiska sociala rörelser
och till fredskämpar i Ukraina, Belarus och Ryssland måste bli starkare.
• Vi får inte ge upp vårt motstånd mot svensk anslutning till Nato.
• Sist, men inte minst: Den kampanj som pågår för att Sverige ska ansluta sig till FN:s förbud mot kärnvapen är just nu det bästa redskap vi har för att bygga en stark fredsrörelse.